Die Creep, Die!!!!

Ja creep finns det gott om i den här staden. Igårkväll blev jag verbalt antastad av en man på bussen på väg upp till West L.A. Det fanns ca 7 lediga sittplatser framför mig och ännu fler bakom när äcklet steg på bussen. Jag råkade titta upp och möta hans blick för en liten hundradels sekund och tänkte helvete nu är det kört, nu kommer han sätta sig bredvid mig. Håller på och tittar nånting på min mobil samtidigt och funderar på vilken ursäkt jag ska ge honom, mer hinner jag inte förrän han sätter sig bredvid mig. Jag låtsas som ingenting och tittar ut genom fönstret. Hans äckliga arm är mot min och jag flyttar min arm lite för att hans arm inte ska röra vid min. Då flyttar han sig lite längre ut på sätet, alltså ifrån mig, och jag tänker att jag kanske inbillade mig att han är ett creep samtidigt som jag tycker att han kunde valt någon av de andra lediga platserna. Jag fortsätter stirra ut genom fönstret och känner mig fortfarande smått orolig. Efter ca 30 sekunder vrider han sig med kroppen mot mig, alltså så han sitter vänd mot mig, och stirrar rakt på mig. Då blir jag rädd på riktigt och tänker att vafan ska jag nu göra. Jag låtsas fortfarande som ingenting och fortsätter stirra ut genom fönstret. Då kommer det, dialogen:

Creepet: Are you a comedian?
Jag: No!
C: What's your name?
Jag: Susanna (vet inte ens varför jag svarade men på nåt sätt blev jag bara handlingsförlamad.)
C: Susanna, that's beautiful. I'm "Mr Creep" (jag har ingen aning om vad han sa att han hette, att lägga det på minnet var liksom inte högsta prioritet). It is so nice to meet you. You are so beautiful!
Jag: (Inget svar)
C: Do you wanna go to a bar?
Jag: No!
C: I'll buy you a drink!
Jag: No!
Han: But I'll buy you a drink!!
Jag: NOO!!
C: I'll get you a cab home and everything.
Jag: No!
C: I'll respect you and everything.
Jag: Still not gonna happen!
C: But, you're so beautiful.
Jag: (Inget svar, räknar ner gatorna till min hållplats)
C: I just saw you and you're so beautiful and I just wanted to take the chance you know.
Jag: (Inget svar)

Jag stirrar ut genom fönstret under hela konversationen. Vill inte ge honom den minsta uppmuntran genom att titta på honom. Fan vet vad som hänt då. Tre kvarter till mitt stopp. Tre långa kvarter.

C: Where are you from Susanna?
Jag: (Inget svar)
C: (Sluddrar något som jag inte hör.)
Jag: (Inget svar)
C: Where are you from?
Jag: (Inget svar)
C: (Sluddrar igen)
Jag: (Inget svar)

Han är äcklig och stinker alkohol. Jag ryser och dör och vill därifrån, men ändå sitter jag kvar. Handlingsförlamad. När det är ca två kvarter kvar frågar han igen.

C: Where are you from?
Jag (just to rub it in): Sweden!
C: Ohh that's so sexy! I love Swedish girls.
Jag: (Inget svar).
C: So do you wanna go to a bar?
Jag: NO!
C: (Sträcker fram sin hand emot mig, som btw har ett äckligt stort vitt plåster på sig, och vill att jag ska ta den.)
Jag: (Flyttar demonstrativt mina händer mot fönstret, alltså så långt ifrån honom som möjligt.)

Ett kvarter kvar.

C: (Sträcker handen ut mot mig igen och vill att jag ska ta den.)
Jag: NO!! Och skakar frenetiskt på huvudet.
C: NO?
Jag: NOOO!! And btw this is my stop. (Tränger mig förbi honom och går)
C: Ohh so you're getting off? This is your stop? So you're leaving?

Sen pratar han hela tiden tills bussen stannar och ropar en massa efter mig. Jag ställer mig så långt ifrån hans plats som möjligt och svarar inte. Går av bussen. Går fort som fan hem till Mai och kollar så han inte hoppat av bussen och förföljt mig. Min kropp ställer om sig till "fight-or-flight" läge (som jag lärt mig om på Nutrition). Pulsen är hög, jag är beredd på att springa, jag känner att jag är stark och kan slåss om jag behöver. Jag håller hårt i Mais kasse och är beredd att drämma till honom med den om han nu skulle följt efter mig, vilket han tack gode gud inte gjorde. Asförbannad efter det här och äcklad. Irriterad på mig själv att jag inte bara bytte plats eller något med, men på något sätt blev jag handlingsförlamad och satt bara kvar. Gaaahhh!! Die Creep, DIE!!!!